Sagan om hur björnen blev utan svans
Överst ses Europas minsta musart, dvärgmusen Micromys minutus. Den är det enda svenska djuret med gripsvans.
Magiska skrinet på samiska
I vårt land upptäcktes den först i Dalsland, senare har man hittat en population i Skåne. Den är troligen införd från Danmark av människan i sen tid. Nederst ses en konstnärlig rekonstruktion av den utdöda sydamerikanska jättebältan Doedicurus, även kallad spikklubbsbälta. Den använde sannolikt sin avskräckande svans som försvarsvapen.
From Encyclopedia of Life, courtesy of J. Svansen är en kroppsdel som finns hos nästan alla däggdjur. Men några av dem, till exempel människan, har förlorat sin svans. Vilka funktioner har svansen? Varför har människan förlorat den? Kaudalregion, svans och stjärt hos ryggradsdjur Den kroppsregion som ligger bakom kroppshåligheten hos ryggradsdjur kallas kaudalregion.
Det finns inga inälvor i kaudalregionen, men ryggraden fortsätter ut i den. På engelska kallar man kaudalregionen för "tail" hos alla ryggradsdjur. På svenska däremot brukar man använda ordet "stjärt" för en successivt avsmalnande kaudalregion som inte är väl avgränsad från kroppen och ordet "svans" för en kaudalregion som är smal och klart avgränsad.
Däggdjur har således svans, medan fiskar, salamandrar och de flesta kräldjur har stjärt.
Björnen och andra berättelser
Språkbruket är dock inte konsekvent. Flera pungdjur, till exempel kängurur, har en successivt avsmalnande kaudalregion, men den kallas ändå svans. Ringsvanslemuren Lemur catta från Madagaskar. Dess svans är betydligt längre än kroppen. Fåglar har en mycket förkortad kaudalregion, men de fjädrar som sitter på den brukar kallas stjärt.
Grodor och paddor har varken stjärt eller svans. En del däggdjur saknar helt eller i det närmaste svans, till exempel människoapor och gibbonapormarsvinet och kapybaranklippdassar samt koalan.
Översikt över raser av hundar utan svans
Hos en del av dessa djur syns den rudimentära svansen på kroppsytan, hos andra inte. Andra däggdjur har en mycket kort svans, till exempel svin och björnar. Kaudalregionens ursprungliga funktion är att hjälpa djuret att ta sig fram vid simning. Många fiskar simmar genom att en muskeldriven vågrörelse går bakåt längs med kroppen och pressar fisken framåt.
Ormar kan röra sig på ett likartat sätt, fast på land. Andra fiskar simmar genom att slå stjärten fram och tillbaka i sidled.
Hur Björnen fick sin svans
Det här däggdjuret, som ser ut att ha rymt från Mumindalen, är ett nordamerikanskt trädpiggsvin Erethizon dorsatum. Till skillnad från sina sydamerikanska släktingar saknar det gripsvans. Det kan dock använda svansens taggar för att få fäste när det klättrar, något som kanske är ett steg i riktning mot utveckling av gripsvans. Däggdjurens svans Hos däggdjur hjälper svansen inte direkt till när djuret rör sig.
Däggdjuren använder förstås benen när de rör sig. Men deras svans kan ändå vara viktig för rörelseförmågan. Ekorrar och många apor använder svansen som balansorgan och styrorgan, när de klättrar och hoppar i träden, kängurur när de hoppar och många däggdjur, till exempel geparden och andra kattdjur, när de springer. De dinosaurier som rörde sig på två ben använde förmodligen stjärten på samma sätt.
När vissa kängurur rör sig långsamt, använder de svansen som ett femte ben, så kallad "femfotagång". Femfotagång innebär att kängurun först sätter ner bakbenen och sedan samtidigt framfötterna och svansen, medan bakfötterna flyttas framåt. Känguruns svans är alltså ett femte "ben", framfötterna är nämligen ganska små och behöver hjälp att hålla kroppen uppe.
Myrkottar använder också svansen som stöd.
När de reser sig upp stöder de sig på bakbenen och svansen. Två amerikanska djur med gripsvans, överst en röd spindelapa Ateles geoffroyi från Mellanamerika och nederst en veckelbjörn Potos flavus från de tropiska delarna av Amerika. Veckelbjörnen är en halvbjörn, släkt med tvättbjörnarna och näsbjörnarna.